När klockan
blev 8 och vi med Erik gick mot klassrummet som låg i C-trappan, precis där
biologilektionerna alltid varit, hade där samlats ca 15 elever. En hel massa
hälsningar som bl.a. ”Morjens Erik” och ”Moron Erik” hörs i trappan då de får
syn på sin lärare. Vissa ansikten var bekanta, och det var ju inte så konstigt
eftersom de var abiturienter och jag själv blev student våren 2013.
När vi
gick in i klassrummet satte sig alla ner och jag längst bak i klassrummet för
att kunna observera lektionen så bra som möjligt. När jag väl hade plockat fram
mitt häfte fastnar blicken på väggen där ett mitt arbete om hjärnan från andra
klassen i gymnasiet hänger, litet roligt nog.
Denna
lektion som jag satt på var en repetitionskurs i biologi inför skrivningarna.
Erik började lektionen med att säga att han har en gammal bekant som gäst som
de inte skall bry sig om, förutom om de tvivlar på hans kunskap och vill fråga
mig istället (som borde kunna detta). Eleverna skrattade till litet och såg bak
på mig och hälsade.
Som
väntat, följde en repetition av föregående lektion på väntat sätt. Erik bad
varje elev i tur och ordning räkna upp en följd av global uppvärmning. Inte en
enda elev verkade obekväm med situationen utan svarade med iver vad de kunde.
Då de sagt vad de kunde kompletterade ännu läraren med det som blivit osagt.
Läxan
tills idag hade tydligen varit att bekanta sig med, inte lusläsa, ett kapitel i
boken om radioaktiv strålning som de sedan började gå igenom. Han ber dem
skriva ner de viktigaste punkterna inom ämnet och förklarar själv varje punkt
och ett exempel också. Hela tiden märker jag att han vill hålla eleverna
närvarande och frågar dem vad de vet om saken. Ibland frågar han hela klassen
medan han ibland, som väldigt typiskt Erik är, frågar en enskild person. Jag
märkte att ingen elev som blev ”utpekad” att svara på en fråga kände sig
obekväm, om de inte visste något svar hittade de på någonting roligt som det
sedan blev ett litet skämt om och Erik fyllde på med något han också. Väldigt
ofta skämtades det under lektionen, men alla elever hade ändå en sådan respekt
för läraren att det aldrig spårade ur. Det var ingen konst att observera den
starka social kontakten som Erik nämnde under intervjun.
Intressant
gällande Eriks undervisningssätt, som det alltid varit, är att han så gott som
aldrig använder sig av tavlan eller powerpoint presentationer eller dylikt. Han
sitter på en pulpet längst fram i klassen och det ger en väldigt avslappnad
stämning. När de talade om radioaktiv strålning visade han som omväxling en
kort video som handlade om olyckan i Tjernobyl.
Eriks lektion kan litet förliknas vid en
dialog, där han väldigt ofta gav ordet till eleverna och de fick förklara och
försöka komma fram till rätta svar själva.
I och med
att detta var en repetitionskurs inför studentskrivningarna nämnde Erik ofta
vad som bör finnas med i ett bra svar om en frågan skulle gälla det som de just
då pratade om. Och nu och då räknade han upp de nyckelord som de behandlat
eller vore viktigt att få med i de olika sammanhangena.
Det som
de nu hade som inte jag hade när jag gick i skolan var 75 minuters lektioner.
Så när ungefär 65 minuter hade gått bad Erik eleverna att fråga någonting som
blivit oklart eller i övrigt någonting de funderade över. När de inte hade
frågor mera började de plocka ner sina grejer i väskorna och då frågade en
pojke ”Hej Erik, vi sku vila ha me dej
som lärare på vår abikryssning, int sku du kuna koma?”. Småskrattande
svarar Erik att han ska fundera över saken till nästa lektion medan eleverna
går ut genom klassrummet.
Speciellt
de två hörnen av den Didaktiska Triangeln; den handledande rollen som lärare
och elevcentreringen framkom tydligt såväl i intervjun som i observationen. Det
att läraren knappt alls behöver använda sig av något material visar, enligt mig
åtminstone, en otrolig kunnighet samt säkerhet hos Erik.
Lektionen
var precis lika bra och givande som när jag som elev satt på dem, så jag håller
fortfarande fast vid att han är favoritläraren.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti